Förlossningen Del 2- Förlossningsavd.

Bilresan in till förlossningen(Eskilstuna) var en av mina stora rädslor. Eftersom jag aldrig behövde åka in med värkar med Felicia(vattnet hade börja rinna) så visste jag inte hur det var.
Men faktiskt var det inte alls så farligt som jag trott. Kanske var det för att värkarna inte var supertäta heller.
Men handtaget i taket och Björns hand var min räddning, samtidigt som jag mätte värkarna med en app på telefonen.
Supersmidigt att bara trycka på och av när värkarna började och slutade. Sen räknade den ut allt själv, längd och frekvensen på 10,30 och 60 min.
När vi kom fram var det ungefär samma mellan värkarna. 4-5min mellan dem och de höll i cirka dryga minuten när jag satt eller låg ner. När jag var uppe och gick 2-3min mellan och de höll i ca 45sek.

Vi fick först komma in i ett undersökningsrum och vänta på en barnmorska. När hon kom in kände jag igen henne ifrån tiden på bb med Felicia. Inte en av mina favoriter! Men man fick ju ge henne en andra chans.
I min förlossningsplan som vi skrivit ihop med doktor innan stod det att om jag hade vattenavgång eller fick värkar skulle jag få komma in tidigt och få hjälp. Nu när bm undersökte mig var jag öppen cirka 3 av 10. Vilket betydde att jag var i latensfasen(den första). Hon säger då till mig att det är så fullt och det finns bara ett rum ledigt så vi kan inte få det ifall det kommer in nån som har kommit längre. Det betydde att vi kanske skulle behöva vända hem igen. Det som var min stora fasa hände nu iaf fast jag blivit lovad att inte behöva få samma långdragna förlossning en gång till.
Men enligt den här bm räknades inte värkarna när man inte var öppen över 4 och kommit in i förlossningsfasen(den andra). Men värkarna kan jag säga räknades för mig!!!

Vi stod på oss lite och det slutade med att vi slapp åka hem(iaf just då), det slutade med att vi fick inget rum utan fick sitta i dagrummet och ha värkarna där och avvakta vad som hände.
Detta var runt 5tiden på morgonen och jag började bli sjukt trött efter ingen sömn och sjukt ont av värkarna! Vi övervägde här att åka vidare till någon annan förlossning som Nyköping. Men eftersom jag har haft problem med en immunisering under graviditeten så gick inte det heller för att de inte har någon barnavdelning.
Då var det Västerås som gällde och där visste de inte hur fullt det var. Kändes rätt hopplöst där en stund.

Efter nån timme var vi väldigt lessa och Björn hjälpte mig och stå på mig och hon undersökte mig igen. Då hade jag öppnat mig lite till och det var då prat om att jag skulle få in en boll i undersökningsrummet i väntan på riktigt rum med lustgas. Men efter att hon pratat med kollegor eller nått så fick vi till slut ett förlossningsrum med pilatesboll och lustgas.
Sen såg vi inte så mycket mer av den här bm hon kikade bara in nån gång ibland. Iaf vad jag minns.

Efter cirka 3h var det skiftbyte och då kom min räddning. En ny underbar bm som verkligen hjälpte mig! För det första under sin första presentation upptäckte hon att min förra bm hade "missat" och sätta igång lustgasen helt. Det var bara syre på och ingen gas! Tack för den!,inte konstigt att jag inte tyckte den hjälpte som förra gången. Som sagt den första bm var ingen favorit från början och är inte det efter den här gången heller!

Tiden sen är lite suddig eftersom gasen äntligen fungerade, den var min räddning verkligen. Och det förstår jag då jag fortfarande har ont i näsan efter masken som jag tryckt mot ansiktet :).

Värkarna kom och gick och Björn var helt underbar på och coacha mig och få mig och tänka på annat, även om han också var sjukt trött.
Försökte äta lite mellan värkarna men det var väldigt svårt.
Ju mer tiden gick desto ondare och tätare och längre blev ju värkarna såklart.
Hade väldiga smärtor precis under ärret efter snittet med Felicia. Även emellan värkarna, jag blödde tydligen också lite mer än normalt. Detta gjorde min bm lite orolig så större delen av sista timmarna hade jag även en läkare med. En manlig, lugn jättebra person.

Kommer inte ihåg allt så tydligt sen men jag vet att de tog hål på vattnet för att få det att gå lite fortare, hjärtljuden gick ner lite för mycket. De satte även en elektrod i huvudet på Emilia för att ha full koll på hjärtat.
Vad jag har förstått efteråt så var det även den här gången lite stressat på slutet att få ut henne. Det övervägdes tydligen akut snitt även denna gång men det hörde inte jag då. Det jag minns är att läkaren hotade med sugklocka också en skräck för mig. Detta gjorde att jag istället krystade på lite extra för att slippa.
Fick däremot gå med på min andra skräck att bli klippt, men det visade sig inte alls vara så farligt som jag trott.
Hon var tvungen för att det skulle gå lite fortare under krystningarna. Tydligen gick krystningsfasen(den sista) väldigt fort. Fick beröm av dem båda så det var skönt. Jag tyckte också som jag hört av många andra att det äntligen var skönt att få jobba under värkarna inte bara stå ut med dem.
Till slut iaf när jag minst anade det hade vi äntligen våran lilla tjej på magen och hon skrek för fullt!
Så härlig känsla!

Fortsättning följer.....